onsdag, maj 03, 2017

jamen glömde ju

Eftersom undertecknad är som hon är så har jag tagit tag i lite saker i mitt liv. Jag har till exempel bestämt mig för att börja plugga till hösten.

Tanken är att jag ska bli drog-och alkoholterapeut när jag blir stor. En ettårig utbildning på distans. Passar mig perfekt. Men för att bli DoAterapeut måste jag först plugga ett år för att bli Behandlingsassistent. Först var jag väldigt tveksam eftersom utbildningen grundar sig i 12-stegs metodiken och där är gud iblandad. De som känner mig vet att jag har min egen relation till gud och religion. Men man ska ju utmana sig själv ibland och detta blir, bortsett från själva utmaningen att plugga vid 46, min utmaning. Att kunna lyssna utan att ifrågasätta och sedan omvandla till något jag kan använda utan att känna mig falsk.

Det känns roligt och skrämmande. Jag tvekar och känner mig inte redo för att ta tag i livet. Lättare att låta livet ta tag i mig. Men nu har jag bestämt att jag ska försöka ta tag i rodret och styra lite själv en stund. Se vart det leder mig.




I väntan på ...

... vaddå?!

Ja, ibland undrar jag varför jag över huvud taget vandrar på denna jord. Jag bidrar ju inte till så mycket.  Springer hos läkare och tror och hoppas att de ska hjälpa mig förstå. Förstå varför kroppen inte längre vill. Väntar på att få komma vidare.

I går var jag hos men eventuellt nya husläkare. En kvinna, musliknande, som direkt frågade hur jag mår. När jag inte hade något bra svar på detta, utan endast fick ur mig "jadu vad ska jag svara på det", så tar hon vid direkt och säger att hon läst lite i min journal. Väldigt förstående, än så länge tänker jag i mitt skeptiska humör och samtidigt lite förvånad. Tidigare har ingen brytt sig om att läsa journalen och mest varit ifrågasättande. Men Dr Mus började fråga frågor och plötsligt fick jag en ny diagnos.

Ännu än kanske jag ska tillägga, förra veckan blev nämligen ADHD-utredningen klar och ... tada... undertecknad har ADHD. Ålrijty dän... bara att suga i sig och springa vidare mot mål. Ska gå på föreläsningar och gruppterapi, plus prata med läkare om medicinering. Får se var vi landar med det.

Men som sagt var, Dr Mus kom fram med ytterligare en ny diagnos som skulle förklara, inte bara min värk i kroppen utan även blodpropparna. EDS, Ehler-Danlos syndrom.

"Ehlers-Danlos syndrom är en grupp ärftliga tillstånd som karaktäriseras av att bindväven har en förändrad struktur, vilket påverkar bl.a. hud, leder, ligament och blodkärl." (citat http://www.ehlers-danlos.se/vad-ar-eds/)

Hur hon kom fram till detta? När vi pratat en stund om fibromyalgidiagnosen sa hon "men du är inte överrörlig då?" På detta kunde jag inte annat än svara jakande. Dessutom hade jag fått höra det av sjukgymnasten på den smärtrehabilitering jag undergick under 2014. Snabbt letade Dr Mus upp detta i journalanteckningarna och bingo. 9/9 rätt kan på Beightonskalan. (Beightonskalan ger ett "mått" på om det finns överrörlighet i både stora och små leder samt i ryggraden.).

Dr Mus berättade då att just EDS även kan ge blodproppar och inte bara smärta. Ofta får man helt felaktigt diagnosen fibromyalgi, för tyvärr känner inte läkare till så mycket om detta sjukdomstillstånd. Hon skulle nu remittera mig till Bragee-mottagningen. En smärtklinik som har stor erfarenhet av detta.

Jorsåatte bilen går bra, kroppen lite sämre. Men väntar med spänning på vad detta ska leda till.

torsdag, mars 23, 2017

Propplösare

Har mått lite kymigt i några dagar och idag började jag känna mig andfådd och fick ett tryck över bröstet. Precis som det började förra gången. 

Åkte in till akuten igen. Tänkte dum som jag var att jag kanske skulle åka lite gräddfil. Men inte då. Samma väntan. 

Kom in vid halv två. Halv tre pratade jag med en läkare. Sen tog blodprov och en infart sattes in i armen. 

Sen har jag väntat. Frågade nyss en sköterska och han sa att klockan sju bokades röntgen. Sen ringde han röntgenavdelningen för att kolla. De har fullt upp. 

Inte för att jag tror mig vara mer värd än någon annan. Men ibland undrar jag vad jag gjort för att hela tiden nedprioriteras! Är jag för frisk? Förra gången trodde läkaren att det bara var en förkylning. Vad tror de nu? Att jag är här för den gemytliga atmosfären och trevliga umgänget? 

Klockan närmar sig halv tolv och jag väntar fortfarande. Förra gången var jag här i tolv timmar (kom in 13.30 och rullades upp på avdelningen 01.30) får se vad tiden blir den här gången. 


Fortsättning följer förhoppningsvis...

... att döden är närmare än man tror blir man ibland kraftigt påmind om.

Här ramlar undertecknad runt och försöker få till så att alla har det bra. Mor och mormor (som nyss fyllde 97 och fortfarande bor hemma) har det så bra de kan just nu hoppas jag. Lite mer arbete hos mormor krävs för att det ska vara optimalt men hon är en envis liten get så det tar ett tag att få till det.

Sportlovet har passerat och för första gången i mitt snart 46 åriga liv hade jag ett sådant där sportlov som människor runt omkring mig haft varje år. Vi åkte bort och åkte skidor! Häpp!!!  Undertecknad stod på ett par längdskidor för första gången sedan mellanstadiet och det gick över förväntan bra. Fr Kaos fick också skidor och trots att hon inte var helt nöjd med sin prestation måste jag som åskådare säga att hon fixade det galant. Drasuten körde halvvasan i snöblandat regn och sedan Vasaloppet i strålande sol. Första gången på den sistnämnda och han klarade sig och det mål han satt upp. Han hade som mål att ta sig i mål snabbare än Richard Herrey. Vilket han också gjorde. Med en hel timme slog han R Herreys tid. Men han var inte nöjd ändå. Han hade hoppats att han skulle vara snabbare än så, därför är vi nu inbokade även nästa år. Samma upplägg ungefär.

Hade anmält mig och Fr Kaos till Blåbärsloppet, vilket är de sista nio kilometrarna av Vasaloppet. Går från Eldris till Mora och vi skulle få åka under den klassiska Vasaloppsportalen. Först var Fr Kaos allt annat än välvilligt inställd till idén. "Här ska inte åka något lopp" var hennes första svar. Men efter några dagar på skidor ångrade hon sig och vi skulle köra. Sagt och gjort. Vi ställde upp oss på startlinjen och iväg for hon. Efter kom undertecknad med lite större besvär. Hade nämligen börjat få besvär med andningen dagen innan. Men eftersom man är envis som en röd gris så åkte jag loppet i alla fall. Kan säga att det var en aningens jobbigt. Men jag kom i mål, tog mig visserligen nästan två timmar men ändå. Var enligt Drasuten vit som ett lakan i ansiktet, vilket i sig kanske kunde förklara att alla funktionärer som jag mött under min färd undrat hur jag mår. Fint svarade jag hurtigt fast jag helst av allt hade velat krypa ihop i en snödriva och bara ligga där.

Dagen efter var det så dags för Vasaloppet. Medan maken försökte ta sig till sin plats i startleden satt undertecknad och Fr Kaos strategiskt placerade vid första backen, den berömda flaskhalsen. När starten gått ser vi Eliten flyga förbi och upp för backen. Sedan kommer resten, pöbeln, och då blir det stopp. Tokstopp. Efter 20 minuter ledsnar vi på att titta på stillastående skidåkare så vi drar vidare för att kunna möta upp Drasuten och heja på honom.

Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort, publikmängden är lite större än vid Halvvasan så det var köer som påminde starkt om en vanlig vardagsmorgon på Essingeleden. Vi kom efter mycket köande fram till Mångsbodarna där vi väntade in Drasuten. Eftersom jag har lite svårt att bara stå och säga "heja heja" så hade jag i bilen upp till Dalarna hittat på några små hejaramsor, som jag till Fr Kaos stora förtret och genans, sjöng för de förbiglidande åkarna. I början gjorde hon allt för att få mig att sluta sjunga men efter att flera människor runt omkring sagt att det var roligt och efter att hon sett många åkares glada ansikten så fick jag tillåtelse att fortsätta. Maken glider in och ser pigg ut, det har dock tagit honom ca en och en halv timme att komma från start till Mångsbodarna, vilket är ca två mil.

Därefter åker vi vidare till nästa anhalt men på grund av trafiken får vi ge oss och åker direkt ner till Mora och äter lunch i stället. Därefter åker vi till Oxberg och väntar in maken. Här blir det inget sjunga av utan vi försöker hålla värmen genom att leka med hundarna och betrakta människor. Drasuten anländer lite före utsatt tid och ser fortfarande förskämt pigg ut.

Han tar sig i mål på tiden 11 timmar 10 minuter. Är pigg och fräsch trots allt.

En annan är dock inte lika pigg och fräsch. Vilket håller i sig även på måndagen när vi packar för att åka hem. I bilen ringer handläggaren från FK och meddelar att hon kommer att strypa min sjukpenning eftersom det inte har inkommit några nya bevis som talar för att jag har så stora problem. Som alla ser. Men det finns inga papper på det och därför blir jag nu utan pengar. Känns så där. Men orkar inte bry mig eftersom det för tillfället fanns andra mer akuta problem att ta itu med. Andningen.

På tisdagen ringer jag äntligen till sjukvårdsupplysningen och de uppmanar mig att åka in akut, typ NU. Vilket jag också gör, efter en promenad med hundarna. Blir kvar 12 timmar på akuten (en helt annan och lång historia) där de till slut konstaterar att jag har blodproppar i lungorna. Jag blir inlagd för observation i två dygn. Första gången jag är på sjukhus. Får blodförtunnande medel och ska sedan till en antikoagulationsmottagning för att utreda varför jag fått blodproppar. P-piller säger du då kanske, ja äter visserligen dem men min gynekolog tyckte att det var väldigt underligt att jag fick blodproppar nu, efter sex år på samma piller. Nåja, inga fler P-piller för mig vilket för mig tillbaka till helvetet jag befann mig i 2009 när jag blev av med dem på grund av andra besvär. Min PCOS gör så att min kropp inte riktigt fixar att sköta hela cykel på egen hand. Så vi får se vad jag gör efter detta.

Så en "kort" återkoppling.

nu skriva överklagan till FK, gå till ADHD-mottagningen och i morgon träffa kanske min nye husläkare.

fredag, februari 24, 2017

Framsteg och bakslag

Min lilla stora tjej, fr kaos, fyller 12 om en månad. I tisdags fick hon sin första mens. Hon har tagit det bra och inte haft större problem. Hon var med på gympan, men ville inte duscha i skolan vilket är okej eftersom det är sista lektionen. 

Hon berättade för sin nuvarande bästis och det kändes bra. Så jag är oändligt stolt över vilken fantastisk dotter jag har fått. 

Men idag skulle hon så till faderen. Hon bad mig ringa och berätta för honom att hon fått mens för hon kände sig obekväm att prata med honom. Sagt och gjort. Han lovade att han skulle fixa bindor till henne så det fanns när hon kom. Eller hur. 

Funkade så där. Fr kaos överlämnades kl 15.30 och kl 18.05 ringer fadern och är tokstressad. Han är i affärn nu och ska köpa bindor men dom har inte de jag skickade bild på till honom. Det var bara en massa vingar och odouer controll och jadajadajada... Enligt honom finns det inte bindor utan vingar att uppbringa i hela långt-bort-i-fan. Efter några minuter gav han upp och vi la på. Men han gjorde tydligen ytterligare ett misslyckat försök, han ringde igen (lät telefonsvararen ta det) och ylade om att han minsann inte hade tid med det här. 

Jag kände bara, jag orkar inte. Turligt nog hade jag sagt åt fr kaos att ta med sig några bindor utifallatt (känner mina halta löss på gången) så hon klarar sig till på söndag. Sen har vi en månad på oss till nästa blodiga drabbning. 


onsdag, februari 15, 2017

Alla dessa val


Fyra hissar (fick bara ned två eftersom det stod folk runt omkring) som alla är på väg åt samma håll. Och det är inte åt det hållet där jag befinner mig. 

Så var det dags

Idag är det dags för första mötet på ADHD-mottagningen. Ett möte jag väntat på i över ett år. Tur man inte har några problem.